Gunilla Molloy har skrivit en intressant text om pojkar och läsning som publicerades i DN igår: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/pojkar-laser-bara-om-man-ocksa-laser.

Gunilla menar att man i litteraturutredningen ”felaktigt” dragit slutsatsen att pojkars försämrade läsförmåga är ett skolproblem. Frågan borde analyseras ur ett genusperspektiv och belysa aktiviteten ”läsa skönlitteratur” i relation till ”konstruktion av manlighet” menar Molloy.

Gunilla Molloy är även författare till boken När pojkar läser och skriver som gavs ut 2007. Så här beskrivs boken hos Adlibris:

Hur kommer det sig att många pojkar tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att läsa skönlitteratur att de demonstrativt lägger sig på bänken och försöker sova sig igenom lektionen? Eller sätter sig längst ner i klassrummet och pratar om saker som intresserar dem bra mycket mer än skönlitteratur.

Få pojkar visar intresse för att läsa, samtala och skriva om böcker i skolan – de verkar inte se hur deras tankar kan ha betydelse. Men i mötet mellan en läsare och en text är båda lika viktiga. I den här boken analyserar författaren några pojkars argument och motståndsstrategier i ljuset av de texter skolan erbjuder. Vi får följa författarens didaktiska resonemang när hon under tre år, från sjunde till nionde årskursen, undervisar en klass där motståndet mot att läsa skönlitteratur från början var kompakt hos pojkarna.

I litteraturhussatsningen kommer vi att återkomma till den här frågan. Har ni bloggläsare några tankar och/eller synpunkter som vi ska ta med oss?